Thåströms triste triumf

Thåström
Kärlek Är För Dom
Universal

Joakim Thåström og Ebba Grön/Imperiet er for svensk rock det Michael Krohn og Raga Rockers er for oss her hjemme. Men der Raga fortsatt holder moderskipet gående, har Thåström for lengst forkastet sin punkfortid for en karriere som soloartist.

«Kärlek Är För Dom» er sågar 51-åringens niende forsøk på egen hånd, og om tidens tann kanskje ikke har vært spesielt hyggelig med personen Joakim Thåström, er det med småsadistisk glede vi kan konstatere at motgang gjør artisten sterk.

Allerede på åpningslåta «Kort Biografi Med Litet Testamente», skjønner man at punk-gudfaren er i skrifteboksen. «Ni vet jag gråter aldrig når jag går på begravning, men när jag ser en på TV så bölar jag som ett barn», synger han med sprukken, halvsnakkende røst. Hvis man på død og liv skal grave i historiens arkiver etter en referanse, er muligens det mest konfronterende og såre av John Lennons solokarriere (tenk «Mother» eller «God») den beste knaggen å henge «Kärlek Är För Dom» på.

Men også Nick Cave og Tom Waits er navn som fort dukker opp når man hører låter som ulidelig vakre «Den Druckne Matrosens Sång» og (aller best) «Över Sundet». Det avslutningsvise Dylan-coveret «Men Bara Om Min Älskade Väntar» («Tomorrow Is A Long Time») er en annen høydare, sammen med tittelsporet hvor indieheltinnen Anna Ternheim bidrar med lekre harmonier.

Det eneste man kan utsette på «Kärlek Är För Dom» er at et par av låtene og Thåströms snakkesynging fort kan bli ensformige greier. Likevel er høydepunktene såpass mange og sterke at Thåströms niende soloskive kan anbefales til alle med et hjerte som banker for sterke melodier, hardtslående tekster - ja, rett og slett god musikk.

Måtte han forbli ulykkelig en stund til!