Skikongen fra villmarken
En gang var skiløperne villmarkens sønner. Den største av dem alle var svensk: Sixten Jernberg.
"Hur konstigt det kanskje än kan låta för många, så älskar jeg att ta mig fram på skidor. Det er kort sagt mitt sätt att roa mig".
Oddvar Brå har kalt Sixten Jernberg skihistoriens største. Svensken vant gull i tre olympiske leker på rad og tok totalt åtte OL- og VM-gull, han vant også Vasaloppet to ganger. Det finnes andre langrennsløpere med like mange gull, de er til og med norske. Så det er nok noe mer enn resultatene Oddvar Brå og flere med ham tenker på når de har kalt Sixten Jernberg for den aller største.
Les også: Den lengste femmila
Det har med moral å gjøre. Sixten Jernberg er selve Skiløperen. Han var den seigeste og den særeste av alle. Urmyten. Forvalteren av ensomhetens og slitets tapre moral. Som tar seg frem med ubøyelig trass og ren vilje. Og bare navnet: Jernberg. Jern og fjell.
I Sixten Jernbergs treningsprogram for november 1959 har han 11.11 notert: "Ingen träning med undantag av 7 timmars huggning i skogen".
De aller fleste dager trente han, selv om han hadde hogd tømmer. Trente gjerne i tre timer uten drikke, trente selv om han var syk, og noe sånt som å hvile seg i form foran viktige konkurranser trodde han ikke på. Å lade opp for mye krefter var farlig. Det gjorde viljen sterkere enn kroppen, det hadde han prøvd og blittalldeles sjövild av.
Når han var sint på seg selv, for eksempel om han hadde tapt et skirenn, kunne han straffe sin egen kropp. En gang skal han ha forlangt å bli satt av bilen femti kilometer hjemmefra, for å gå de siste fem milene hjem. Under en treningstur falt han stygt og brakk to ribbein, men snu? Neej. Ett år mistet han synet mot slutten av Vasaloppet, men det var ikke snakk om å bryte.
Les også: Tirsdag 7. januar fikk jeg nok
Det ger mig absolut ingenting att sitta och resonera med främmande människor om ovidkommande saker.
Sixten Jernberg ble født i 1929, i Limsforsen, en avkrok av Dalarna, med miserable veier, usle radioforhold, og vill, utilgjengelig og ugjestmild natur, som Jernberg skriver i selvbiografien "I vilda spår". Limsforsen var et sted ingen ville oppsøke uten grunn, et sted sivilisasjonen ikke hadde nådd.
Men Sixten Jernberg kjente som niåring skogene her som sin egna byxfickor. Søskenflokken på ti barn var for det meste overlatt til seg selv.
"Här får man lära sig att ta vara på sig själv, söka stå på egna ben så fort som möjligt och redan under uppväxtåren försvar sig så gott man kan både mot djur och människor. Redan som tonåringar i skolåldern hände det, att min bror Torsten och jag gjorde dygnslånga upptäcktsfärder alldeles ensamma och då levde vi riktig vildmarksliv. Ett liv fyllt av spänning och därfor så tjusigt och fängslanda som den bästa indianbok. Denne tillvaro skapade givetvis utan att man tänkte på det ett ögonblick en frisk och härdad kropp."
Les også: Det hardeste innen idrett på snø
Sixten Jernberg sluttet skolen som 13-åring, for å begynne i smedlære. Om sommeren jobbet han i skogen, det var inntekter, men lærte ham også å ikke frykte anstrengelser.
”Det tar latmasken ur en, och den ligger alltid på lur, ty människan är av naturen lat".
Dagene i skogen begynte seks om morgenen og sluttet ofte fjorten timer senere, da han fant et vann eller en bekk, for en dukkert og litt fisking.
I naturen kunne han være seg selv, og man slapp å resonnere med fremmede mennesker og høre på allment prat.
”Jag har alltid funnit nöje i ensamheten och naturen. Att gå eller att åka skidor i skogen eller på fjället på egen hand ger mycket av värde. Man kan vara sig själv, behöver inte ta hänsyn till andra människor och har ingen att reta upp sig på. Det finns också så mycket att se i naturen för den som lärt sig att tycka om den, att det inte går att jämföra med något annat. Naturen är mer skiftande än en storstadsbo kan förstå eller har möjlighet att sätta sig inn i. Det ger mig absolut ingenting att sitta och resonera med främmande människor om ovidkommande saker. Man får vanligtvis höra en massa frågor eller tvingast lyssna till mera allmänt prat, som man inte vil engagera sig i, särskilt inte om man har andra uppgifter, som kräver en samling av mera koncentrerat slag”.
Sixten Jernberg var en fri mann, i den forstand at han gjorde som han ville i det meste. Han fulgte sine egne ideer. Han hadde ikke sans for noen form for forstillelse. Han pleide å si at han regnet med å vinne. Han glemte ingenting, tilga aldri, sa sin nøyaktige og ærlige mening til hvem det måtte være, uten hensyn til tid eller sted.
Les også: Fotomesterens ski-VM
I selvbiografien skriver han at folk som går sine egne veier alltid møter motstand, og at dette har gjort ham enda trassigere enn det som strengt tatt var nødvendig. Men når resultatene har kommet, har tonen blitt en annen. Da har folk slått om og ”höjt sådant til skyarna, som tidigare betraktats som i det nærmaste dårhusmässigt”.
Han tålte ikke å tape og var beryktet for sitt hissige temperament, å gå på ski var hans måte å roe seg på. Under VM i 1962 kom han ikke med på det svenske 15 kilometer-laget. Landsmannen Assar Rönnlund tok gullet. Etter at de andre var kommet i mål gikk en lynende forbannet Sixten Jernberg rundt løypa, så snøen sprutet, to minutter raskere enn Rönnlund, riktignok på noe skarpere føre.
Han vant Vasaloppet to ganger, men likte ikke konkurranseformen. Å ligge på bakskiene til konkurrentene var ikke noe for Sixten Jernberg, så han ble den som alltid måtte dra. Ett år gikk han lei av å taue på de andre, etter to mil stoppet han opp for å få avløsning:
”Vi stod då i en ring mitt ute på myren och stirrade ilskt på varandra, då det tände i gammel god stil på Jernbergs hetlevrade pojke. En hastig vändning och med hjälp av stavarna banada jag mig väg genom klungan av löpare, och med några väl valda ord eller rättare sagt kanskje mindre sportsliga deklarationer stack jag från hela bandet”.
Etter syv mil i ensomhet nådde han mål som vinner.
SVTs dokumentar om Sixten Jernbergs liv:
Artikkelen er først publisert på harvest.as. Les også: